fredagskvällar

Innan jag åker hemifrån bättrar jag på sminket. Svärtar min eyeliner och torkar bort pudret för att lägga nytt. Fyller i ögonbrynen. Målar läpparna ljust rosa. Tar på mig kläder som kan kategoriseras som ordentliga: mina nya jeans och en stickad tröja. Svart, så klart. Väljer den mintgröna kappan som ser mer klädd ut än min vanliga vinterjacka i teddypäls. Väljer inte kläder för min skull utan för att han inte ska ha någonting att anmärka på. Orkar inte ta kommentarer om mitt utseende, mitt val av kläder eller min hårfärg. Inte ikväll. Funderar över ifall han kommer säga något om min piercing men bestämmer mig för att den måste få vara kvar. Någon del av mig måste få vara kvar.

Är det meningen att våra föräldrar ska förstöra oss, förgöra oss och tvinga oss till förändring? En förändring vi själva inte vill genomgå. Det spelar ingen roll att vi fyller arton, nitton, tjugotvå. Att vi i lagens namn är vuxna, autonoma personer. För när jag sitter på tunnelbanan med gråten i halsen och med hjärtat pickande i bröstet känner jag mig som en svag tonåring, ett ynkligt barn. Det är dem jag blir när jag funderar över hur jag ska tackla situationen om han inte dyker upp. Hur länge ska jag stå i foajén och vänta innan jag ger upp och åker tillbaka hem igen? Vad gör jag om han luktar alkohol och är skakig i händerna?

Våra samtal är ansträngda. Han har alltid blicken fäst långt bort i horisonten och jag låtsas att jag är världsvan. Jag leder honom till rätt ställe och försöker att verka så neutral som det bara går. Hjälpa framåt men inte visa min oro utåt. Irritationen som kommer automatiskt. Förvirringen i hur jag ska bete mig. Kan inte bete mig. Jag gömmer snus under läppen och försöker att inte låtsas om att han ställer samma frågor flera gånger. Upprepar mitt svar. Låtsas att jag inte tar illa vid mig när han inte ställer några frågor om hur det är med mig. Det har han å andra sidan aldrig gjort. Men eftersom jag är vuxen nu tvingar jag fram berättelser ur mitt liv, så att han ska ha någon slags uppfattning om vad som pågår. Han säger att jag kommer bränna ut mig i mitt framtida arbete, att jag borde valt en annan bana och jag svarar att nej, jag är exakt där jag vill vara. Han frågar bor han hos dig nu fastän vi bott ihop i snart ett år och det måste han veta. Någonstans i hans huvud finns den informationen men av någon anledning är den omöjlig att plocka fram. Jag skojar och han skrattar och jag låtsas som att allt är normalt. Att allt är som vanligt. Att vi bara är far och dotter på teater en fredagskväll. Att vi är som alla andra. I alla fall i ett par timmar. Kan vi låtsas. I några timmar.

Men på röda linjen mellan Liljeholmen och Hornstull känns det som om jag bara sitter i den där djävla vagnen, med gråten i halsen, för att det förväntas av mig. För att det anses vara normalt. Och jag stirrar ut genom det kolsvarta tunnelbanefönstret med sådan koncentration att jag glömmer bort att gå av.