Livet just nu är värdelösa föreläsningar och uppsatsångest. Att komma hem och gråta för att allt känns meningslöst. Ensamma eftermiddagar och en längtan efter rödvinskvällar som aldrig inträffar. Att sträckkolla på serier jag redan sett. Vänta på att Jonatan ska komma hem. Stirrar på de tomma dagarna i kalendern och klumpen i magen växer. Jag kallar mig socialt deprimerad och längtar efter min bästa vän som är i Centralamerika och vägrar komma hem. Hon har varit borta i en månad nu och det är märkligt hur mycket av min tid som kretsar kring att träffa henne. I vanliga fall, alltså. När hon är hemma.

Nu väntar jag bara. På Skatteverkets besked, på svar från kenneln, på sällskap, på att någonting ska hända. Någonting, vad som helst, som skapar meningsfullhet och gemenskap. Det är ensamt nu. Väldigt, väldigt februariensamt.