lömska siffror som alltid ljuger

Idag gjorde jag någonting dumt. Någonting jag lovat mig själv att aldrig mer göra. För min egen skull, för min förmåga att kunna leva mitt liv. För att undvika de värsta möjliga tankarna. Men, jag gjorde det ändå. Jag vägde mig. På mammas nya, oskyldiga badrumsvåg. Och jag tänkte att jag nog är stark nog för att kunna ställa mig på den utan att bryta ihop. Utan att börja hata mig själv igen. Utan att börja tänka på exakt vad jag äter, hur mycket jag rör mig och hur fel jag är.

     Senast jag vägde mig vägde jag kanske femtiosex kilo. Det var på gymnasiet och jag åt bara det jag behövde. Jag kanske snittade på 1500 kalorier om dagen. Ibland lite mer, ibland något mindre men aldrig tillräckligt. I mitt huvud var jag tjock. Tyckte mina redan smala ben kunde bli ännu smalare. Jag hade ju inte det där mellanrummet mellan låren. Inte än. Så jag fortsatte att begränsa vad jag åt. Men, aldrig så pass mycket att det skulle märkas. För jag ville ju inte bli sjuk. Jag visste hur en ätstörning tär på en människa. På vänskapen, på orken att leva. På skratten. Och jag grät när jag skulle välja kläder på morgonen. Grät för att ingenting satt som det borde, för att ingenting passade min kropp. Jag såg inte ut som jag ville. 

     Men på något magiskt vis kom jag ifrån det där, successivt. Började må bättre, slog inte ner på mig själv, träffade en person som fick mig att känna mig fin oavsett. Återupptäckte feminismen. Insåg att det inte är mig det är fel på, utan samhällets struktur och ideal. Normen. Någons idé om hur min kropp ska se ut. Någonstans blev det viktigare att orka ta mig ur sängen, gå långa promenader, orka gå till gymmet, vara glad, vara mätt, vara lycklig. Och när min kropp blev starkare av timmarna jag spenderat på gymmet, blev jag gladare. Insåg att nu kommer jag orka mer. Och jag slutade gråta över kläderna som inte passade. Det var inte mig det är fel på, utan kläderna. Det var inte mina lår det är fel på, utan det stela jeanstyget. För första gången, kanske någonsin, i mitt liv kände jag mig någorlunda bekväm i min kropp. Även om jag tycker att den är långt ifrån perfekt så är den min. Min duktiga, starka, trygga kropp. 

     Så kände jag fram tills för några timmar sedan. När jag gjorde det mest idiotiska jag gjort på länge. Ställde mig på vågen och blev förvånad, chockad och ledsen över siffrorna som visade sig. Sådär mycket kan jag inte väga. Det går inte. Och sen kunde jag inte tänka på någonting annat. Hela eftermiddagen gick åt att fundera över min vikt. Siffrorna på vågen. Varför vågen visade så mycket mer än jag trodde och kan leva med. Så jag gjorde en lista. 

Anledningar till varför jag gått upp i vikt:

1. Gener

2. Jag är inte tonåring längre

3. Jag äter p-piller

4. Jag är inte längre ätstörd

Nummer fyra. För det är sant. Även om jag aldrig varit anorektiker eller bulimiker, så har mycket av mitt liv kretsat kring mat på ett negativt sätt. Att ta bort istället för att lägga till. Att få en kropp som inte finns. En diffus ätstörning som kontrollerade mitt liv. Och nu ska jag bara försöka mota in i mitt huvud att det inte är siffrorna som spelar roll. Det är hur kroppen känns, hur den mår och vad den orkar. Att siffrorna inte har en chans att slå känslan av att skratta, cykla jättefort i 20 minuter eller ligga halvnaken bredvid den person jag är kär i. Och om inte det fungerar, då tänker jag skicka in en motion till riksdagen med förslaget: förbjud alla badrumsvågar. Nu.