Det har gått två och ett halvt år sedan vi bestämde att "nu är vi tillsammans". Ett riktigt par. Och våra första månader kantades av osäkerhet, velighet och känslan av att aldrig räcka till. Men, någonstans i magen fanns den riktiga känslan. Den viktiga känslan. Att jag aldrig vill släppa dig. Att vi är alldeles för bra tillsammans för att inte kunna vara just, tillsammans. Och jag väcker dig på morgonen genom att gurgla som en zombie i ditt öra. Hindrar dig från att somna på kvällen när jag inte kan ligga still i sängen. Jag petar dig i magen och drar dig i håret. Du skrattar och försöker krama mig tills jag slutar. Jag slutar inte. För du tar fram mina barnsligaste sidor och jag älskar det. Du tillåter mig att fjanta mig och du beter dig likadant mot mig. Så ligger vi där, precis innan sömntåget kommer och tjuter rakt ut i mörkret. Fnissar. Du kittlar mig och jag blir arg. Hämnas genom att kittla tillbaka. Och så håller vi på, tills båda är för trötta för att fortsätta. Tills vi somnar på 1,20 och drömmarna tar vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar