Det var åtta grader varmt igår. Marssolen välsignade oss där vi satt på varsin trädgårdsstol utanför det lilla caféet på Nytorget. De flesta hade bytt kängor mot sneakers och täckjacka mot någonting tunnare. I några minuter kunde jag sitta i bara tjocktröjan och låta solen envist blända mig. Vi drack varsin kopp kaffe, Lovisa och jag. Halväckligt kaffe i pappersmugg. Pratade om dagarna som varit, sådant som gjort ont, hur arg en kan bli på människor ibland. På föräldrar med barnvagn som bara tränger sig förbi och kör på ens fot. På personer som tar en för given. På pappor som sviker för tusende gången.
Bekanta ansikten virvlade förbi. Vi var ju inte direkt ensamma på Nytorget den här lördagen. Vi sa hej, hälsade på någon ny och sedan försvann dem. Kvar var vi, i vimlet, med tusentals andra. Tusentals personer som vill samma sak. Som kämpar för förändring. Och tillsammans är vi fler. Vi lyssnade till tal om mänskliga rättigheter och en värld fri från diskriminering. Där frihet att vara vem en vill ska vara en självklarhet. Att kunna vara sig själv. Utan att bli utsatt för hatbrott, våldtäkt, misshandel. Att ha samma rättigheter. Att människors lika rättigheter aldrig kan gå för långt. Och där i vimlet kände jag ögonen tåras. För det kändes i hela kroppen att vi är fler. Att någonting är på väg att hända nu. Att det är revolution. Att vi är trötta på att vänta på någonting som aldrig verkar hända. Att 2014 är året då allt förändras. Året då feminism blir en självklarhet.
Så där och då bestämde jag mig. Att det här året kommer bli ett rosa år. Ett feministiskt år. Ett år då kampen kommer leda till resultat. Och därför kommer varenda en av mina röster, alla fyra, färgas rosa. För rosa är det enda rätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar