novemberförfallet

Det är så himla mycket november nu. Allt är kallt, grått och tungt. Jag tar ett försenat pendeltåg till skolan och väntar på att tiden ska gå. Orkar inte lyssna på mina klasskamraters kommentarer om hur fantastiskt allt är. Orkar än mindre höra dem ställa självklara frågor till föreläsaren. Nej, det är inte riktigt läge att ta upp någonting privat i en föreläsningssal med hundra elever. Jag är ledsen att säga det men alla är inte intresserade. Snälla, var tyst och låt oss återgå till ämnet. Det kanske sägs någonting som kan vara viktigt att veta inför tentan och det verkliga livet.

     Morgnarna är kolsvarta och när Jonatan ligger med armen om mig är det nästan omöjligt att gå upp. Det finns ingenting att hämta i den här mörka månaden. Ändå kravlar jag mig upp, tackar kaffet för att det finns och hör Jonatan skynda sig ut genom dörren för att ta bussen till något sjukhus. Jag önskar att jag fick ligga kvar under täcket. Utan någon som stör. Tillåta mig själv att vara ensam, virka på min filt och kolla på tv-serier hela dagen. Men med ett duktig flicka-syndrom i kroppen är det svårt att stanna hemma hur gärna jag än vill. Så jag drar på varmvattnet i duschen och ber till högre makter att kroppen ska tina upp. Plockar fram någonting ur garderoben som sitter någorlunda bekvämt. Sminkar mig fastän jag inte vet varför. Tar det där försenade pendeltåget till den gigantiska högskolan och sätter mig långt bak i salen. Tänker att "idag kanske det blir annorlunda" men det blir sällan det. Jag längtar alltid hem till min tysta lägenhet. Till pyjamasbyxorna och en filt. Där jag får vara ensam, om än bara för några timmar innan det är dags att kliva upp ur sängen igen.