När ska vi förstå att vi redan lever i den dystopi det pratats om i de senaste hundra åren? Att vår värld inte alls är ett paradis utan snarare ett helvete på, ja, jorden. Och den verklighet vi lever i är inte berättad av George Orwell, utan av oss.
I Järfälla kommun skär man ner budgeten för socialtjänsten så pass mycket att det inte längre går att ge missbrukare den behandling de behöver. Att åttio procent av de som borde få hjälp, som vill ha hjälp, inte får hjälp. För att någon vill spara pengar, för att någon anser att det finns viktigare saker att göra. Andra problem att lösa. Och människor dör. De dör för att de inte får den hjälp de ber om och har rätt till. Och trots att det står klart och tydligt i lagen att socialtjänsten ska verka för att minska och motverka missbruk, så kan socialarbetarna inte göra sitt jobb. Det är för dyrt. Varje människa är en kostnadsfråga. Det handlar inte om en människas liv, det handlar om hur mycket den människan kommer kosta samhället.
En läkare som tidigare dömts för ofredande av både barn och vuxna får behålla sin läkarlicens och misstänks nu återigen för sexuella övergrepp mot barn. Och antagligen kommer han få fortsätta jobba på någon vårdcentral någonstans. Hans liv kommer inte raseras. Men, de kvinnor och barn som utsatts för hans övergrepp kommer behöva betala stora summor pengar för terapi, enbart för att kunna sova om nätterna. Unga tjejer blir inte trodda i våldtäktsrättegångar och majoriteten av samhället står på förövarnas sida för "hon var ju full" eller "hon sa inte emot" eller något så urbota fånigt som "hon hade kort kjol och därför bad hon om det". Nä, det är svårt att säga emot när flera personer håller ner en och tar ens värdighet om och om igen. Det är varje människas rätt att klä sig efter tycke och smak. Om jag vill ha kort kjol på mig ska jag väl för i helvete få ha det utan att någon får för sig att jag är så djävla sugen på att ligga att de bara måste ta mig. Jag är så oerhört trött på att offret ständigt skuldbeläggs och att det alltid är män som dömer i våldtäktsfall. Jag är så oerhört trött på att det finns människor som inte förstår varför personer av kvinnligt kön hatar män. Varför vi är rädda att gå hem så fort mörkret faller. Varför vi håller nyckeln som ett vapen hela vägen från bussen. Varför så många väljer att inte anmäla en våldtäkt. Vad ska det tjäna till när ingen lyssnar eller tar en på allvar?
Människor som flyr från krigsdrabbade områden till Sverige för att starta ett nytt, tryggt liv blir utkastade eftersom "de inte får plats". Eftersom det kan ta ett tag att hitta någonstans att bo, skaffa ett jobb, lära sig språket, göra sig förstådd. Lära sig leva på nytt. Det är för dyrt. Det kostar för mycket att låta familjer leva på bidrag under en period. Och om de, mot förmodan, skulle få stanna i Sverige är det svårt att ta sig in i de sociala sammanhangen. Allt på grund av andra människors föreställning om att personer som inte ser ut som dem är farliga, sämre eller bara inte välkomna. Jag kan inte ens tänka mig hur det känns. Att inte vara välkommen någonstans. Att inte kunna åka tillbaka till landet jag kommer ifrån, eftersom riskerna att jag kommer bli torterad, mördad, svälta ihjäl är så stora.
Jag skulle kunna fortsätta i all evighet. Någonting har blivit skevt. Någonting har gått snett. En tårta som kastas i ansiktet på en rasistisk politiker blir ett hot mot demokratin, men att människor utvisas mot en säker död, är rädda för att anmäla ett övergrepp eller riskerar att falla mellan välfärdsstolarna enbart av ekonomiska skäl är tydligen fullt accepterat. Det är den verklighet vi lever i och jag vet inte hur länge jag ska orka se den här blinda idiotin dag efter dag. Jag vet inte hur länge jag orkar leva i den här mörka, iskalla världen. Utan att det händer någonting och vi blir fler och fler som tänder ljuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar