Det stormar utanför och jag orkar inte resa mig ur min minimala soffa. Orkar inte plocka ur diskmaskinen. Orkar inte ens tända lampan fastän det är beckmörkt i min lägenhet. Jag ligger med min överhettade dator på magen och skjuter bort de tankefragment som kommer till mig. Om förlorade drömmar, omöjliga drömmar och hur jag valde bort och blev rationell. Att vara rationell är det tråkigaste som finns i hela världen. Ändå klampar jag i det klaveret hela tiden. Jag tror minsann att jag har blivit gammal. En sådan person som väljer bort utekvällar eller kaffeträffar för att kunna stanna i soffan. Ärligt talat känns det som om jag hamnar utanför. Förlorar kontakten med omvärlden. Förlorar kontakten med mina vänner. Och ansvaret ligger nog inte på någon annan än mig själv. Men det kanske är okej. Kanske kan jag skylla på att det är den sextonde november och att vinden är alldeles för stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar