Gymmet har blivit min fristad. Den enda plats där jag kan försvinna in i mig själv och stänga ute omvärlden. Det trodde jag aldrig. Att träning skulle bli min största trygghet och främsta rutin. Jag älskar platsen där jag kan cykla snabbt snabbt utan att komma någonstans, springa med blicken riktad ut genom fönstret. Där jag kan lyfta tyngre för att slippa känna någonting. Anstränga kroppen istället för hjärnan. Glömma allt om än bara för en timme. Cykla lyfta springa stretcha. Känna hur musklerna drar ihop sig och hur hjärtat börjar slå hårdare i bröstet. Ansträngningen som får världen att bli suddig på det bästa av sätt. Där det enda som spelar roll är att andas i jämn takt. Jag försöker träna bort ångesten, bråken, skoluppgifterna som jag inte gör. Tentan jag säkert kuggat, ensamheten, höstmörkret, ledsamheten. Ångesten ångesten ångesten. Och oftast fungerar det. Trycket över bröstet släpper en aning och blir till träningsvärk i benen istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar