men det var ett bra bräck mot den kompakta tystnaden

Världen smyger förbi om kvällarna men jag stannar alltid inne. Ser grannar i upplysta lägenheter dammsuga, gå nakna mellan duschen och sovrummet, spela datorspel och göra sådant som alla människor gör. Och jag tar ett glas vin eftersom flaskan ändå måste drickas upp. Jag äter en satsumas som är alldeles för sur. Tittar på tvätten som jag provisoriskt hängt upp lite här och var. Tänker att jag borde vika ihop den men orkar inte resa mig ur soffan. Tiden går alldeles för långsamt när jag stängt ytterdörren efter mig. Ser solen gå ned genom persiennspringorna och önskar att jag fick gå och lägga mig snart. David säger att jag borde skaffa mig en hobby. Jag svarar att jag skriver ju ändå ibland. Lovisa säger att jag borde skriva någonting som känns. Men, hur vet jag vad som berör när jag själv knappt känner någonting annat än vardagslunk och höstsol mot ryggtavlan? De säger "write what you know" men jag kan inte tänka mig att en historia om en tjej som ägnar sina dagar åt tv-serier kan bli så intressant. Och hur ska jag veta vad som är personligt och vad som är privat? Ska jag skriva om att ha sex mot diskbänken eller om att längta ut? Ska jag skriva om att känna höstlöven gå sönder under skosulorna och att jag lämnade in min vinterjacka på kemtvätt idag? Varifrån ska jag få energi och inspiration när det enda jag vet är att jag inte är tillräckligt bra. Och just de tre orden, "inte tillräckligt bra", kan ju få vem som helst att vackla och tappa lusten till att göra något kreativt. Inte ens när jag hade viljan och förmågan att skriva kunde jag låta prestationsångesten glida mellan fingrarna. Det är därför den här bloggen bara består av vardagliga saker - för det är det enda som händer. Det är det enda jag vet.