jag var bara inte gjord för dessa dar

Andra september och hösten har redan tagit sig in i mitt hjärta. Det blåser kallt innanför den stickade tröjan jag rotade fram ur garderoben förut idag. Den jag bar var och varannan dag hela förra hösten och vintern. Tänkte att välbekanta bomullstrådar kan hålla humöret uppe ett snäpp men det fungerar inte. Och när jag inte ens finner tröst i en stickad tröja vet jag att det bara kommer gå utför. 

     Det är den andra dagen på en höst som jag antar kommer hålla på för alltid. Min kropp är redan fylld av vemod och misströstan. Känslor som inte brukar komma förrän i slutet av oktober, efter min födelsedag. Jag brukar alltid se fram emot hösten. Har alltid kallat mig ett typiskt höstbarn. Någon som älskar det ostadiga vädret och att ta på sig varmare kläder. Men inte i år. I år känner jag enbart hopplöshet och kanske starkare än någonsin. Jag är inte redo för kalla vindar, regnblåst och tidiga morgnar på väg mot pendeltåget. Jag är inte redo för likadana vardagar, helger utan mening, kaffekoppar som inte smakar någonting och förkylningar som avlöser varandra. Är inte redo för den tyngd jag känner i hela kroppen. Jag är verkligen inte redo för den här hösten. För vad den kan bära med sig, är inte redo att axla känslorna som kommer med årstidernas förändring. Känner inte ens trygghet i timmarna som går att spendera i soffan framför en film eller en tv-serie. Vet inte i vilken riktning jag ska fly. Vet inte ens om jag har någonstans att fly. Ser bara ett oändligt hav av gråa, dimmiga dagar framför mig. Bussresor med en slutdestination men inte med ett mål. Kurslitteratur som måste läsas, föreläsningar jag måste gå på, seminarieuppgifter att lösa för att inte bli underkänd. Älskar inte ens himlen som ser ut att vara målad i akvarell. Känner bara en oändlig tomhet som grundar sig någonstans i hjärtegropen. 

     Jag är ingen, jag var aldrig någon, jag kommer aldrig bli någon. Finner ingen tröst i någonting men ändå går jag upp om morgonen och gör det jag ska. Det är så typiskt jag. Att inte orka ge efter. Att fortsätta trampa i samma fotspår fastän fötterna vill någonting helt annat. Jag behöver sällskap. Vackra ting att se fram emot. Och april är så fruktansvärt långt borta. Det är sju månader till vår.