Du berättar att ni gjort slut
och du säger att det kanske blir bättre nu.
Att du kan vända dig om och gå rakt in
i den brinnande höstsolen.
Du säger att det är lugnt,
ramlar till med kroppen fylld av vin.
Dina barfotafötter mot bryggans slitna trä.
Jag ser dig blinka till
och dina tunna axlar vittnar om en annan historia.
Någonting annat finns där bakom, bakom till tilltufsade håret
och kläderna som hänger löst från din smala kropp. Säger
"jag älskar henne men det går inte längre"
och jag förstår exakt vad du menar men när vi stod vid vägskälet,
tog jag ett djupt andetag och bestämde mig för att satsa på det som fanns kvar.
Och för det är jag glad.
Men jag har även förstått att du befunnit dig i en ohållbar situation.
En sådan som bara gör ont och förstör inombords. En sådan utan hopp.
Då finns inte så mycket kvar att göra. Lämna eller gå sönder för all framtid.
Vända ryggen till för att inte bryta ryggraden. På pappret ser beslutet enkelt ut men
jag vet att det inte är det. Det är det svåraste beslutet.
Vännen,
ta din tid. Läk ihop.
Jag står här bakom dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar