nu är det lika långt till stjärnorna, som stjärnorna till dig

Jag såg Känn ingen sorg igår. Mina förväntningar var minst sagt skyhöga. Jag, med mina svaga tårkanaler, hade gråtit redan när jag såg trailern första gången. Ni vet hur det blir när en älskat någonting med hela kroppen i flera år. I mitt fall är det nio. När en legat på sängen i tonårsrummet och gråtit eftersom varje frasering handlar om just dig. Skriksjungit med i Ramlar på spelningar, dansat till En vän med en bil på fester och gråtit redan från första ackordet i Nu kan du få mig så lätt. Försvarat Håkan inför en hel klass med musikklasselever som hävdar att han sjunger falskt. Och stått där och sagt "men känslan! Han har en sådan fantastisk känsla!" utan att någon annan fattar. Ingen kunde förstå hur det kändes att bli prickad rakt i hjärtat av varje ord och mening, varje ton och ackord. Ingen kunde förstå hur det var att bygga sin identitet utifrån en falsksjungande göteborgare.

     Och Känn ingen sorg infriade alla förväntningar för vad en film byggd kring Håkans musik ska vara. Vi blev kära i Pål, hatade Eva, hejade på Lena och undrade vad fan Johnny höll på med. Och vi grät. Fy fan, vad vi grät. Mina ben skakade i kanske en timme efter att filmen var slut. Jag rökte cigg på cigg och försökte smälta vad vi precis bevittnat. 

     När jag kom hem skrev jag en låt.