Vi promenerar den korta sträckan mellan Medborgarplatsen och Mosebacke. Båda har intorkade tårar på kinderna, flaxande fågelvingar i bröstet. Jag grät lika mycket den här gången också. Det går inte att hindra tårarna från att strömma när hela kroppen träffas av en perfekt berättad historia. Lovisa känner exakt samma som jag.
"Hur ska någonting kunna toppa det här?"
"Jag vet inte."
Jag är lika skärrad som första gången. Har samma dubbla känsla av eufori och sorg i kroppen. Vi beställer varsitt glas vin och slår oss ner i hörnet av terrassen på Södra bar. Röker cigarett efter cigarett för att försöka sortera alla intryck.
"Jag vill alltid hoppa av skolan och bli musiker när jag ser en sån här film" säger jag. Lovisa nickar.
Det är en perfekt sommarkväll. Vindarna är varma fastän klockan passerat nio. Jag behöver inte ens ha koftan på mig. Vi blickar ut över Gamla stan och Djurgården och jag tänker att -
Stockholm förblir alltid min stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar