fullmåne

Jag är tjugo år och har svårt för att sova ensam. Under eftermiddagarna har jag inga som helst problem med att vara själv. Jag kan gå en promenad, laga mat eller se på en film för att få tiden att gå. Men så fort det börjar skymma kommer rastlösheten, ensamheten. Jag får svårt för att lägga benen till rätta under täcket och sticka ut ena foten för att få perfekt temperatur. Jag har svårt för att slappna av och låta tankarna försvinna vidare, ut i ingenting. Inte sällan fastnar en envis tanke som gör det ännu svårare för mig att somna. Tänk om, hur skulle allt blivit då, varför kan jag inte.

     På landet delar jag säng med mamma. Vi sover i en utdragbar dagbädd, på varsin hård madrass. Ella sover vid mammas fötter. Jag ligger med några centimeters avstånd från mamma. Det får mig att känna mig liten igen. Känna mig som det barn jag en gång var, när jag smög upp för trapporna i huset och tassade in på den rosa heltäckningsmattan för att krypa upp i hennes säng. Av någon anledning minns jag inte att pappa sov där. Jag minns bara mamma. Som om hon alltid spelat den viktigaste rollen i mitt liv. Om jag någonsin får barn vill jag bli en sådan mamma som hon är. Hon har alltid varit den som lyssnar, förstår och väljer att inte döma. Hennes kärlek är i det närmaste villkorslös och hon ger alltid de bästa råden. Det finns ingen som känner mig så bra som hon gör.

     Återigen ligger hon nära mig. Jag kan höra hur hon somnar ifrån boken, små snarkningar i tystnaden. Men, inte ens i Värmland, på en hård madrass i ett svalt 1700-talsrum släpper tankarna greppet om mig. De snurrar och snurrar ända tills jag somnar av utmattning men fortsätter i ännu mer overkliga, märkliga drömmar.