du lärde mig om kärlek och krossade mitt hjärta

De har sålt lägenheten vi alltid hängde i. Den lägenheten där vi spenderade varje helg i kanske fyra månader. Det var i den lägenheten vi smakade på vuxenlivet för första gången. Där vi fick leka familj och sambos. Göra kaffe utan kaffebryggare men med kaffefilter och vattenkokare. Där jag hängde ut genom fönstret på femte våningen och kastade fimpen så långt jag kunde ner mot Ringvägen. Du låg kvar i sängen och sa åt mig att lämna fönstret öppet. Egentligen fick jag inte röka där, röka inomhus. Men vi var arton nitton år och du hade precis flyttat hit och jag var på riktigt kär för första gången. Du låg kvar i alkoven där vi sov och hånglade och hade sex. Du lärde mig någonting om kärlek och du krossade mitt hjärta. Vi bytte lakan innan din pappa skulle komma dit på måndag morgon när vi återvände till våra egentliga bostäder för att vänta på att helgen skulle komma igen, då vi skulle få fortsätta leva vår låtsasvuxendröm. Du bodde kvar i min farmors gamla lägenhet på tionde våningen ända tills jag tvingade pappa att inte förlänga kontraktet.

     Det var fyra månader som på sitt sätt förändrade mitt liv. Som gjorde mig till en både lyckligare och olyckligare människa. De gjorde mig till en osäker person som stod och vägde framför spegeln i alldeles för många minuter varje dag för att känna efter ifall ett klädesplagg var okej eller inte. En förälskad person som ibland gick och handlade frukost på morgonen innan du vaknat. En feg person som lärde sig att våga lite mer, inte då men efteråt. Även om vi är unga nu var vi ännu yngre då och ärligt talat, vi visste nog ingenting om livet. Du ville äta cornflakes med vodka till frukost bara för att du kunde. Jag sa att du inte var klok. Vi dansade på Stockholms sämsta klubb på helgerna och din vän förstörde min bästa vän i flera månader, till och med efter vi gjort slut. Min bästa vän och jag skojar fortfarande om att han var ju så trevlig. Fastän ni var från Göteborg var ni småstadskillarna som kom till huvudstaden för att leva er uppfattning om livet.

     Jag hörde på avvägar efter att du dumpade mig att ni fortsatte era sena nätter ute i industriområden söder om stan. Du som hade något litet fel på hjärtat, blodet eller lungorna, jag minns inte längre, började röka. Du som verkligen inte fick. Du som kunde dö. Jag minns att jag blev orolig för dig. Trots att vi inte hade att göra med varandra längre. Men du hade vänt 180 och jag visste inte längre vem du var. Du hade gjort så många turer redan under det halvåret när vi var tillsammans. Bytte klädstil, blev kompis med någon enbart för att han påminde om Bob Dylan, frågade en kompis till mig om han kände någon som sålde gräs. Men jag antar att du bara försökte förstå vem du var. Precis som jag. Och den första april kände jag klumpen i magen som du bekräftade. Och vi åkte med Roslagsbanan tillbaka ut till Täby och jag kunde inte se på dig utan att gråta. Du var ju fortfarande du. Och nu, drygt två år senare är vårt kapitel officiellt slut. Antagligen är papprena redan påskrivna och den vita soffan utflyttad. De har sålt lägenheten vi kallade vår.