närhetsberövad

I tre veckor har jag varit bedövad. Stängt av alla känslor, allt som är jag, allt som jag känner men jag orkar inte längre. Orkar inte hålla fasaden, orkar inte låtsas som om jag faktiskt klarar mig. Jag är närhetsberövad och saknar att ha någon hos mig. Någons varma kropp bredvid min, någon att vara nära, en axel att luta mitt trötta huvud mot, någon som bryr sig om mig. Någon som alltid finns i närheten, någon att prata med vara med älska med.

Jag lutar mig mot Davids axel men det är inte samma sak, jag pratar med någon annan men det är inte samma sak, jag ser åt någon annans håll men det är inte samma sak, jag tar bussen hem själv men det är inte samma sak, jag duschar själv men det är inte samma sak, jag vaknar själv men det är inte samma sak. Inte samma sak som när du är här.