Regniga måndagar borde inte få finnas.
De gör allt omöjligt.

nätter dagar nätter dimma

nätter dagar nätter dimma
ingenting som vill försvinna
tynger bröstet
rimmar illa
vill aldrig mer finnas minnas
hjärtat är av sten numer
grå asfalt är allt jag ser
kan inte hålla andan mer
det som händer här är inte viktigt
ingenting är på riktigt
i ett universum där
ingenting är på riktigt
när du inte är här

skrattar falskt och högt ibland
säger sånt som inte är sant
pratar alltid mycket när
vägen är allt för brant
håll mig i min vänstra hand

nätter dagar nätter dimma
ingenting som vill försvinna
kan du hjälpa mig att glömma
neråt uppåt bara strömma
i en annan riktning nu
där jag inte är jag
du inte är du

hela livet

jag har ingen röst att sjunga med
inga toner i mitt bröst
alla orden har sipprat ut
för allting tar slut

i ett krig utan fiende och vän
eviga strider med molotov cocktails
de bränner hål inifrån
bensin eld och hårstrån

jag har krigat hela livet
mot nåt som inte finns
skuggor av ett misstag
röka stulna Prince
jag tog ett tåg och
önskade mig långt härifrån
men allt var likadant
på andra sidan stan

hur ska kroppen kunna hålla
i ännu en blodig strid
när förstärkningen flytt
och slagfältet är nytt

Ska det behöva vara så?

Det är en märklig värld vi lever i. Där en kan födas in i rikedom och en annan mitt i ett krig. Där hudfärg och hemland avgör vilken utbildning, vilket jobb, vilket liv och vilken framtid personen kommer att få. Vissa behöver inte ens anstränga sig. Andra gömmer sig i lastbilar och på ostadiga båtar för att fly vapen och brinnande eldar. Vissa barn får gå på förskola, äta köttbullslunch och rita hela eftermiddagarna. Andra hinner inte ens börja skolan för att de faller överbord och är för små för att ha lärt sig att simma. Vissa tonåringar kan skrika till sina föräldrar att ”jag hatar dig” för de vet att de alltid är välkomna hem till tv-kvällar och chipsskålar. Andra tonåringar har inga föräldrar kvar att skrika åt. En del tonåringar blir unga vuxna som har framtidsångest och funderar över vilken av alla tillgängliga högskoleutbildningar de ska söka till. Andra tar första bästa slitiga arbete för att det är det enda de får. Vissa vuxna klättrar i karriärstegar, tjänar mer pengar varje år köper större lägenheter och får ett perfekt antal barn som matchar de nya William Morris-tapeterna. Andra hoppar mellan olika kroppsarbeten, tar extrapass för att få ekonomin att gå ihop, hotas av vräkningar och lappar ihop kläder tills de hänger i trådar. Vissa människor kan spara pengar i pensionsfonder och flytta till Solkusten så snart de fyllt 65. Andra är så slitna i kroppen att de ser ut som 80 fastän de precis gått i pension. Vissa personer hyllas på sin begravning för att de var företagsamma och byggde upp allt på egen hand. Andra minns som fantastiska föräldrar men lämnar inga arv. Det är en märklig värld vi lever i, där slumpen avgör vilket liv vi ska leva. Och där vissa liv, vissa människor räknas som viktigare.

mat och människovärde

Jag är åtta år första gången jag ljuger om min vikt. Vi står i den lilla skogsdunge som finns på skolans område. Vi leker vuxna och väljer bort leken för att istället prata om en kille som vi båda tycker är söt. I mitt minne är det en gråmulen dag och jag visste redan då att mitt värde sitter i min kropp, mitt hår och mitt leende. Så när min vän frågar mig hur mycket jag väger ljuger jag för att de andra inte ska tycka att jag är tjock. Jag drar av ungefär åtta kilo och svarar: 32. Varför jag valde just 32 vet jag inte. Kanske kändes siffran jämn och lagom tung. Inte för stor men heller inte för liten – det syntes ju att jag var större än mina vänner. Det hade jag alltid varit.

 

Jag är elva år och vi måste gå på rutinkontroll hos skolsköterskan. Nervös kliver jag upp på vågen, för jag vet att den kommer att visa för mycket. Den visar alltid för mycket. Hon antecknar ett svar i vad jag gissar är en journal och säger exakt det jag är orolig för: jag väger för mycket och borde faktiskt gå ned i vikt. Till min smala kompis säger hon det motsatta och frågar om hon ”har någon modell som ideal”. Ingen av oss duger. Vi är elva år och har inte ens kommit in i puberteten än.

 

Jag är femton år när du berättar för mig att du inte ätit på tre dagar. Dina armar är så smala, huden är täckt med hår – sådär som det blir när kroppen inte får tillräckligt med näring. Du har berättat för mig hur det fungerar. På festerna dricker du alltid mer smuggelsprit än din tunna kropp klarar av och jag tror alltid att du kommer att dö snart. Istället får du ett strikt matschema och klagar på näringskakorna du måste äta för att komma upp i tillräckligt mycket kalorier varje dag. Jag granskar min kropp i spegeln och längst in i huvudet skriker den förbjudna tanken som jag aldrig berättar för någon om: jag önskar att det var jag som var sjuk.

 

Jag är sexton år när jag börjar rasa i vikt, ljuger för kuratorn på BUP och säger att jag har kontroll. Minns dina matscheman, ätstörningscentralen du hatade och är fast besluten om att inte hamna där själv. Jag är ju inte sjuk, bara medveten om hur jag ser ut. Jag hatar att träna men går alltid av Roslagsbanan stationen innan min och börjar röka regelbundet för att jag läst någonstans att det gör att aptiten minskar. Och det fungerar. För första gången i mitt liv kan jag känna höftbenen under huden och kvaliteten på mina dagar utgår alltid ifrån hur smal jag känner mig när jag vaknar. Mitt BMI berättar för mig att jag är underviktig och jag är stolt.

Jag är arton när jag blir på riktigt kär för första gången. I en smal och gänglig göteborgare. Jag känner mig alltid tjock i hans sällskap och är rädd att han ska tänka samma sak om mig. Vi spenderar helgerna på en rätt kass klubb vid Hötorget och i provhytter på Götgatan. Jag blir ännu mer medveten om hur jag ser ut. Kan inte ha på mig vissa kläder och vill bara uppfylla det jag tror är hans idé om den perfekta flickvännen. Alla hans vänner är så snygga och jag tycker inte jag passar in bland dem. Jag äter bara sallad. Kämpar för att inte gå upp i vikt.

Jag är nästan tjugo när jag och min nya pojkvän åker utomlands tillsammans första gången. Vi har knappt varit tillsammans i ett år. Det händer flera gånger att jag bryter ihop på vårt hotellrum för att jag känner mig tjock. En gång hittar du mig i duschen där jag sitter hopkrupen och kan inte sluta gråta. Jag tror inte du förstår varför jag är ledsen. Varför jag inte kan resa mig upp utan hjälp och varför jag skriker åt dig när du försöker vara snäll.

Jag är tjugoett år när vi åker till Mallorca och jag badar inte på hela resan. Vid poolen ligger jag i skuggan och läser. Tar aldrig av mig min stora skjorta, trots att jag har bikini under och du springer mellan solsängen och poolen, försöker få med mig ner i vattnet. Jag vägrar och vänder mig ifrån dig. Lyssnar på P3 dokumentär och vill helst gå upp på rummet och klä på mig ännu mer. När vi kommer hem har du blivit brun men jag är fortfarande lika blek som när vi åkte.

Jag är snart tjugotre och har svårt att hitta kläder som passar min kropp. Sedan gymnasiet har jag gått upp tjugo kilo och jag undrar fortfarande varje morgon om jag ser tjock ut i kläderna jag till slut tar på mig. Jag bär aldrig tröjor utan ärm, för jag avskyr hur mina armar ser ut. Använder aldrig åtsittande plagg. Jag väljer bort magtröjor och korta kjolar, även om jag tycker det är fint. Jag begränsar mig varje dag, för jag har lärt mig att mitt människovärde är baserat på hur jag ser ut.

inomhus

knopparna har slagit ut

de säger: det är våren

vindarna är varmare nu

men jag stannar inomhus 

snart badar de i sjöar 

breder ut en filt

säger: kaffet smakar bättre nu

men jag stannar inomhus 

de öppnar en flaska till

säger: bara för ikväll

innan solen går ner igen

men jag stannar inomhus 

med gälla röster dömer de

de säger: det är du 

det är du, som gör klänningen ful 

så jag stannar inomhus

29 maj

Om en månad,
en ynka liten månad,
som känns som den längsta månaden i världshistorien,

så flyttar en hundvalp hem till oss.