mat och människovärde

Jag är åtta år första gången jag ljuger om min vikt. Vi står i den lilla skogsdunge som finns på skolans område. Vi leker vuxna och väljer bort leken för att istället prata om en kille som vi båda tycker är söt. I mitt minne är det en gråmulen dag och jag visste redan då att mitt värde sitter i min kropp, mitt hår och mitt leende. Så när min vän frågar mig hur mycket jag väger ljuger jag för att de andra inte ska tycka att jag är tjock. Jag drar av ungefär åtta kilo och svarar: 32. Varför jag valde just 32 vet jag inte. Kanske kändes siffran jämn och lagom tung. Inte för stor men heller inte för liten – det syntes ju att jag var större än mina vänner. Det hade jag alltid varit.

 

Jag är elva år och vi måste gå på rutinkontroll hos skolsköterskan. Nervös kliver jag upp på vågen, för jag vet att den kommer att visa för mycket. Den visar alltid för mycket. Hon antecknar ett svar i vad jag gissar är en journal och säger exakt det jag är orolig för: jag väger för mycket och borde faktiskt gå ned i vikt. Till min smala kompis säger hon det motsatta och frågar om hon ”har någon modell som ideal”. Ingen av oss duger. Vi är elva år och har inte ens kommit in i puberteten än.

 

Jag är femton år när du berättar för mig att du inte ätit på tre dagar. Dina armar är så smala, huden är täckt med hår – sådär som det blir när kroppen inte får tillräckligt med näring. Du har berättat för mig hur det fungerar. På festerna dricker du alltid mer smuggelsprit än din tunna kropp klarar av och jag tror alltid att du kommer att dö snart. Istället får du ett strikt matschema och klagar på näringskakorna du måste äta för att komma upp i tillräckligt mycket kalorier varje dag. Jag granskar min kropp i spegeln och längst in i huvudet skriker den förbjudna tanken som jag aldrig berättar för någon om: jag önskar att det var jag som var sjuk.

 

Jag är sexton år när jag börjar rasa i vikt, ljuger för kuratorn på BUP och säger att jag har kontroll. Minns dina matscheman, ätstörningscentralen du hatade och är fast besluten om att inte hamna där själv. Jag är ju inte sjuk, bara medveten om hur jag ser ut. Jag hatar att träna men går alltid av Roslagsbanan stationen innan min och börjar röka regelbundet för att jag läst någonstans att det gör att aptiten minskar. Och det fungerar. För första gången i mitt liv kan jag känna höftbenen under huden och kvaliteten på mina dagar utgår alltid ifrån hur smal jag känner mig när jag vaknar. Mitt BMI berättar för mig att jag är underviktig och jag är stolt.

Jag är arton när jag blir på riktigt kär för första gången. I en smal och gänglig göteborgare. Jag känner mig alltid tjock i hans sällskap och är rädd att han ska tänka samma sak om mig. Vi spenderar helgerna på en rätt kass klubb vid Hötorget och i provhytter på Götgatan. Jag blir ännu mer medveten om hur jag ser ut. Kan inte ha på mig vissa kläder och vill bara uppfylla det jag tror är hans idé om den perfekta flickvännen. Alla hans vänner är så snygga och jag tycker inte jag passar in bland dem. Jag äter bara sallad. Kämpar för att inte gå upp i vikt.

Jag är nästan tjugo när jag och min nya pojkvän åker utomlands tillsammans första gången. Vi har knappt varit tillsammans i ett år. Det händer flera gånger att jag bryter ihop på vårt hotellrum för att jag känner mig tjock. En gång hittar du mig i duschen där jag sitter hopkrupen och kan inte sluta gråta. Jag tror inte du förstår varför jag är ledsen. Varför jag inte kan resa mig upp utan hjälp och varför jag skriker åt dig när du försöker vara snäll.

Jag är tjugoett år när vi åker till Mallorca och jag badar inte på hela resan. Vid poolen ligger jag i skuggan och läser. Tar aldrig av mig min stora skjorta, trots att jag har bikini under och du springer mellan solsängen och poolen, försöker få med mig ner i vattnet. Jag vägrar och vänder mig ifrån dig. Lyssnar på P3 dokumentär och vill helst gå upp på rummet och klä på mig ännu mer. När vi kommer hem har du blivit brun men jag är fortfarande lika blek som när vi åkte.

Jag är snart tjugotre och har svårt att hitta kläder som passar min kropp. Sedan gymnasiet har jag gått upp tjugo kilo och jag undrar fortfarande varje morgon om jag ser tjock ut i kläderna jag till slut tar på mig. Jag bär aldrig tröjor utan ärm, för jag avskyr hur mina armar ser ut. Använder aldrig åtsittande plagg. Jag väljer bort magtröjor och korta kjolar, även om jag tycker det är fint. Jag begränsar mig varje dag, för jag har lärt mig att mitt människovärde är baserat på hur jag ser ut.