Ska det behöva vara så?

Det är en märklig värld vi lever i. Där en kan födas in i rikedom och en annan mitt i ett krig. Där hudfärg och hemland avgör vilken utbildning, vilket jobb, vilket liv och vilken framtid personen kommer att få. Vissa behöver inte ens anstränga sig. Andra gömmer sig i lastbilar och på ostadiga båtar för att fly vapen och brinnande eldar. Vissa barn får gå på förskola, äta köttbullslunch och rita hela eftermiddagarna. Andra hinner inte ens börja skolan för att de faller överbord och är för små för att ha lärt sig att simma. Vissa tonåringar kan skrika till sina föräldrar att ”jag hatar dig” för de vet att de alltid är välkomna hem till tv-kvällar och chipsskålar. Andra tonåringar har inga föräldrar kvar att skrika åt. En del tonåringar blir unga vuxna som har framtidsångest och funderar över vilken av alla tillgängliga högskoleutbildningar de ska söka till. Andra tar första bästa slitiga arbete för att det är det enda de får. Vissa vuxna klättrar i karriärstegar, tjänar mer pengar varje år köper större lägenheter och får ett perfekt antal barn som matchar de nya William Morris-tapeterna. Andra hoppar mellan olika kroppsarbeten, tar extrapass för att få ekonomin att gå ihop, hotas av vräkningar och lappar ihop kläder tills de hänger i trådar. Vissa människor kan spara pengar i pensionsfonder och flytta till Solkusten så snart de fyllt 65. Andra är så slitna i kroppen att de ser ut som 80 fastän de precis gått i pension. Vissa personer hyllas på sin begravning för att de var företagsamma och byggde upp allt på egen hand. Andra minns som fantastiska föräldrar men lämnar inga arv. Det är en märklig värld vi lever i, där slumpen avgör vilket liv vi ska leva. Och där vissa liv, vissa människor räknas som viktigare.