kontinentalplattor

Den här veckan har varit alldeles för lite sömn och alldeles för mycket tårar. Jag vet inte om det är julen som gör att alla känslor blir starkare. Av någon anledning vill jag gärna tro det. Julen är lätt att skylla på. Den tar inte illa upp. Jag har känt av sorg, bitterhet och djävulskap på ett sätt jag glömt att det går att känna. Jag har gråtit mig till sömns och vaknat utmattad. Målat ögonfransarna långa för att dölja minnena av de ensamma kvällarna. Då bröstkorgen ekat tomt och hjärtat slagit alldeles för långsamma slag. Jag har blundat hårt, lyssnat på Led Zeppelin på alldeles för hög volym och tagit långa steg över tunnelbaneperrongen. Låtsats som om jag äger världen men jag möter inga blickar, sicksackar fram i folkmassan. Jag känner mig lika utanför nu som när jag var fjorton och förlorade alla mina vänner i en handvändning. Och jag är livrädd för att det är på väg att hända igen. För så känns det. Som om vi alla befinner oss på kontinentalplattor som glider längre och längre ifrån varandra tills det bara finns ett avgrundsdjupt hav emellan oss.