den tjugonde september

Du är fortfarande den person jag helst vaknar upp bredvid. Den som är varm och mjuk mot min kropp och mitt psyke. Den som ständigt utmanar och får mig att bli vresig, obstinat och trött. Den som tjatar och älskar och pratar om var vi ska bo om tio år. Du är den som säger Gotland eller Norge när jag säger Stureby eller Midsommarkransen. Du är den som hela tiden längtar bort till andra, nya och spännande platser medan jag mest kämpar för att bli nöjd och trygg i det jag redan har. Du är den som vill hålla mig i handen hela tiden, fastän armen krampar. Den jag ringer för att berätta om absolut ingenting. Du är världens bästa ressällskap. Den som står ut med att jag vill gå upp och äta frukost nästan så fort vi vaknat. Du är den som köper med sushi hem för att du vet att jag är hungrig. Den som hatar filmerna jag vill att vi ska se på bio. Du är min motsats, det vita mot mitt svarta. Du är den som tror på mig mest av alla. 

     Och ikväll ska vi gå och äta lyxmiddag för pengar vi egentligen inte har, men vi måste ju fira. Fira oss. Att vi, trots att oddsen alltid varit emot oss, fortfarande älskar varandra högt. För varje skillnad och varje likhet. För att det är så det varit i två år nu, för att det är så det alltid alltid alltid ska vara.