En dag kvar och jag tänker mest att det nog kommer regna en hel månad framöver. Igår klamrade jag mig fast i hans arm i biosalongen och tänkte att jag inte vill att han ska försvinna ifrån mig så länge. Ändå försöker jag hålla masken inför honom genom att le och säga att det nog blir bra. Att jag klarar mig. Och det gör jag ju säkert men det värker i hjärtat ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar