Det är två dagar kvar tills han lämnar landet och vi skiljs åt för en månad. Jag bestämmer mig för att skolka (även om det inte går att skolka på högskolan, eftersom inga föreläsningar är obligatoriska) och försöker få honom att göra detsamma. Det går inte. Han säger "men jag vill gå dit och lära mig saker" och jag tänker att han borde vilja lära sig mer om mig, om oss, om den tid vi har. Men, eftersom jag vet hur högt han värderar sin utbildning kysser jag honom hejdå i hallen och går in och slår på kaffemaskinen istället. Jag äter min frukost i sängen och kollar på Suits, den TV-serie jag just nu inte kan sluta titta på. Funderar över hur jobbigt det verkar att behöva gå i högklackat och pennkjol prick varje dag. Varför kan inte advokater gå runt i fotsida, fladdriga klänningar och tygskor? Tänker att det är nog tur att pappa inte fick som han ville, och att jag valde att plugga till socionom istället.
Går ut och springer med Jag är inte rädd för mörkret i hörlurarna och joggar förbi bänken där jag alltid brukar stanna och börjar gå. Fortsätter kanske trehundra meter till och det nästan inte går att andas. Promenerar upp för backen där vitsipporna redan blommat ut.
Till lunch äter jag samma sak som jag alltid gör när jag inte vet vad jag ska äta och sen tar jag pendeltåget in till centralen. Går med blicken riktad rakt fram, genom folkmassor och genom glasspärrar. Köper till slut en jeansjacka fastän David i helgen sa att han tycker att jag ska köpa en parkas istället. Han tycker inte om jeansjackor, tydligen men jag kan inte komma på vilken annan typ av jacka jag ska ha i sommar. Fantasilöst? Må så vara, men den är midjekort och ljusblå. När jag kommer hem kraschar jag i min minimala soffa, så som jag alltid gör och försöker ignorera det faktum att jag måste gå på vårt första styrelsemöte ikväll. Vi ska ses på den lokala pizzerian. Herr e gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar