Det är konstigt att vara ensam när all tid gått åt till att vara tillsammans. Trots tända ljus och starka färger känns allt mörkt och grått när det bara är jag. Men, på en vecka har lägenheten gått från att vara tom och målarfärgsdoftande till någonting som liknar ett hem. Mitt hem. Någonting som vi i framtiden kan kalla vårt.
Det är konstigt att veta att jag i natt ska sova själv. Utan någon att trängas med på 1,20. Utan någon som snurrar in sig i täcket så inget blir över till den andra. Jag har vant mig vid hans närhet.
Och det gör att jag är rädd att förlora den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar