Du är i Visby, jag är i Stockholm. Och fastän vi ses om fyra dagar känns det som om jag ska dö. Du är för långt borta och våra telefonsamtal är trötta. Det är inte samma sak när du inte är här. När ingen säger "vi diskar sen, kom så lägger vi oss i sängen", du somnar och jag får diska.
Och jag drömmer mardrömmar. Tvingar upp mina trötta ögon för att inte falla in i samma onda dröm igen. Platsen bredvid mig i sängen är tom och jag har ingen kropp att gömma mig i. En nallebjörn ger inte samma tröst som din varma hud och doften du utsöndrar när du sover. Lakanen är otillräckliga och ingen drar mig närmre, så jag kan somna tryggt igen.
Det är inte samma sak när du inte är här och viskar i mitt öra att du är så himla kär i mig. Istället får jag, genom en telefonlinje med dålig täckning, höra att du börjar bli sjuk och jag kan inget göra. Säger "krya på dig" och får en klump i magen. Det är vidrigt att vara ensam när en är sjuk och du är så många mil ifrån mig.
Och när jag tar bussen hem sent en kväll, försöker jag trösta mig med att samma måne vilar över våra huvuden. Att du ser samma stjärnkonstellationer som jag. Men det hjälper inte så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar