där till och med det defekta är perfekt

Det är söndag kväll och jag är trött i kroppen. Jag har varit trött i kroppen hela helgen. I flera dagar, skulle vi kunna säga. Jag vet inte om det är vintern som gör skelettet tyngre eller om det är någonting annat. Kylan som slår mig i ansiktet så fort jag tar ett steg utanför porten. Det kan vara kroppen som förbränner alkohol eller det faktum att jag ändrat min träningsrutin. De senaste dagarna har jag kommit hem från gymmet och varit så slut i kroppen att jag behövt ligga på soffan i flera timmar efteråt. Det har i sin tur lett till att jag kollat väldigt mycket på film. Tänt ljus och dragit upp filten till hakan. Tänkt att jag ändå har jullov i några dagar till. Att det är okej att spendera hela dagar ensam, utan att gå ut genom dörren, med undantag för att handla mat eller ta bussen till Högdalen och gymmet. Det är bekvämare att se någon annans problem byggas upp för att sedan lösas, inom loppet av två timmar. Det är mycket svårare att ta på sig någonting annat än pyjamasbyxor och träffa verkliga personer.

     Och jag har börjat fundera över ifall det verkligen är hälsosamt att se så mycket på film. Speciellt när det är den typen av filmer jag sett den senaste veckan. Det är historier om personer som är vackrare, bättre och stoltare än jag. Personer som orkar kämpa, trots att allt går emot dem. I svaga ögonblick äter de glass direkt ur burken men klipp in i nästa scen så är de ute på stan igen. Det är historier om sådana personer som får exakt vad de vill ha i slutet. Som kysser sin nyvunne kärlek precis innan eftertexterna börjar rulla. Och det är klart att allt är perfekt när det precis har börjat, när den dramaturgiska kurvan precis övergått i den sista fasen. Fasen då allt blir exakt som tittaren hoppas. Vi ser aldrig någon vardagsproblematik, irrationella gräl med en partner eller att inte ha någon lust att åka iväg till skolan eller jobbet. Vi ser bara en frisyr som alltid ligger precis som den ska och kläder som inte skaver någonstans. Men problemet är att filmerna får mig att önska att jag kunde lämna jordelivet och kliva in i en film, där till och med det defekta är perfekt. Där varje scen är en nyckelscen och vinden aldrig blåser för hårt. Där snön virvlar i perfekta cirklar runt kroppen, utan att fastna i håret, halsduken och i strumporna. Där skorna inte läcker in vatten. Där varje mascaratäckt ögonfrans sträcker sig långt upp mot ögonbrynen och läppstiftet aldrig fastnar på tänderna. 

     Jag vet att det är en orimlig fantasi. För ingenting är någonsin perfekt men min syn på världen blir mer och mer negativ. För jag kommer aldrig ha hår som fladdrar oklanderligt i vinden. Jag tvivlar på min förmåga att kunna uträtta någonting stort under mina levnadsår. Jag kommer aldrig att kunna springa i högklackade skor. Jag menar, jag kan inte ens gå i högklackade skor. Jag vinglar värre än bambi på hal is och väljer alltid sneakers före alla andra skor. Sådan är jag. En helt vanlig människa med tusentals brister. Och det känns så djävla värdelöst ibland.