den längsta texten jag skrivit på år och dar

Hon tänker på Arlanda. Den där korridoren en måste gå igenom för att komma ut i ankomsthallen. Den med bilderna på svenska kändisars glada ansikten. Greta Garbo och kungafamiljen som hälsar den nyligen ankomna resenären välkommen till deras hometown. En skitkall småstad med en och en halv miljon invånare. Hon tänker att egentligen borde de ha varningstexter längs hela gången istället. Något som påminner om de som sitter på cigarettpaket. Avskräckande meningar om cancer och kass sperma. De borde varna människor för det här landet. För den avgrundsmörka, evighetslånga vintern och sommaren som försvinner snabbare än en hinner blinka. Någon borde varna folk för vilken påverkan det har på psyket. På vilka tankar som tar över ens hjärna när dagarna blir kortare och nätterna vägrar ta slut. Vilka idéer som tar plats i ens huvud veckorna i november när inte ens gatlyktorna orkar lysa upp asfalterade gångvägar. 

     Hårstråna på hennes arm står rakt upp. Huden är knottrig och en isande rysning går genom ryggraden. Hon sluter sina ögon och hör den entoniga rösten säga ”Hagsätra, sju minuter” genom ett burkigt högtalarsystem. Strumpbyxorna är alldeles för tunna för oktoberkvällar men pengarna är slut och hon kan inte köpa ett par nya, tjockare. Hon drar halsduken ett varv till runt halsen och gräver ned händerna ännu djupare i fickorna. Får det ens vara såhär kallt? Hur kan det ens bli kallare än såhär? Och hur kommer det sig att sekunderna går långsammare i oktober än i juli? Allting stannar upp så fort solen går i moln, så fort regnmolnen och blåsten tar över himlen. Varje stockholmare för sig och hälften blir självmordsbenägna. Alla slutar prata och fullständiga meningar på uteserveringar blir korta hummanden över kantinluncher. Inga kläder i världen kan hålla ute den svenska kylan. 

     Fyra minuter och hon snörvlar. Hennes näsa vägrar sluta rinna och minuterna kan omöjligt gå långsammare än såhär. Hon tycker synd om de personer som av en slump hamnat i Sverige när de flytt sina hemländer. Att komma från en plats där solen alltid skiner till ett land där solen i stort sett aldrig når fram mellan molnen. Och gör den det står alla vända mot den, precis som blommor. Långa halsar, slutna ögon och kommentarer om oj, vad skönt det är. Hon tänker att om jag fryser, hur mycket ska inte de frysa? Det är kallare än i kyldisken på Ica, mörkare än i graven. Och det enda ljudet som hörs är ljudet av tunnelbanor som stannar och åker iväg, dörrar som öppnas och se upp för dem innan de stängs. Annars ekande tystnad och en kroniskt deprimerad befolkning. Människor som vet bättre men som envist biter ihop snarare än att flytta härifrån. Lämna kollektivtrafiken i rusningstid för vita sandstränder. Om någon gör det, blir de både avundsjuka och tycker att nä, hur kan en lämna Sverige? Och de som åker iväg kommer hem efter ett tag och påstår att de saknade årstiderna alldeles för mycket. Att det är så härligt hur allt bryts av och byts om var tredje, var fjärde månad. Att det är fantastiskt att se världen bli en annan, flera gånger per år. Hon tänker att om hon slapp bära fjorton lager kläder och stå och vänta på tunnelbanor flera timmar i veckan hade hon kanske sluppit spela musik på så hög volym att det gör ont i trumhinnorna. Kanske hade hon sluppit fly bort i fantasin hela djävla tiden.