Går från social depression till social mani. Pratar med högre röst än vanligt, flaxar med armarna när jag säger någonting. Drar ett skämt eller två och är i det närmaste hysterisk. Olik mitt vanliga, ganska lugna vardagsjag. Det är som om ensamheten omvandlat mig till klassens clown, igen. Samma lika som jag alltid varit i skolan. Den som alltid ville ha ett skratt. Antingen eller. Fördjävla bitter eller sprudlande glad men med en syrlig ton. Aldrig någonstans mitt emellan. Aldrig bara trevlig eller vanlig utan alltid stelt lutad åt något håll. Gråter ned i bröddegen för att jag känner mig ensammast i hela världen. Dansar runt till Lasse Winnerbäck i lägenheten. Ligger med huvudet mot bänken och hoppas att tiden ska gå snabbare. Kommenterar skämtsamt vad någon annan säger. Ler mot busschaufförer, butikspersonal, klasskamrater, personer jag möter i korridorerna på Södertörn. Nästa dag mullrar jag som ett åskmoln och drar hetsiga bloss på min cigarett och drar upp halsduken högt för att synas mindre. En annan kväll känner jag mig modig nog för att gå på bio ensam för första gången. Säger åt ett gäng killar jag tycker beter sig som idioter. Blir skitförbannad. Får en komplimang för mina nya skor och tackar med övertrevlig röst i falsett. Går uppfylld från biografen och vill helst säga till alla andra biobesökare att om de inte tyckte om den är de dumma i huvudet. Aldrig mitt emellan. Alltid antingen eller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar