Jag är hemma. Befinner mig i min mjuka säng, återigen. Efter att ha rest i alldeles för många timmar, väntat på ett försenat flygplan och sagt hejdå till Jonatan, om än bara för några dagar. Jetlaggen gjorde att jag vaknade redan klockan fem i morse. För i Thailandtid var den redan tio. Försökte somna om till en podcast men det gick inte. Mina ögon är trötta, min kropp är tung och en månads kläder ligger nere i tvättstugan och väntar på att sköljas ur och bli Stockholmsredo igen. På golvet ligger de saker jag inte orkat ta reda på än, i köket står frukostdisken och väntar på att stoppas in i diskmaskinen. Men, just nu orkar jag inte. Just i denna sekund vill jag sitta iklädd elefantbyxor och Jonatans stickade tröja och bara andas. Andas in luft som inte är kvav, utan hög och klar. Spola ner toalettpappret i toaletten och inte behöva lägga det i en soptunna för att minska risken för stopp. Kolla ikapp några avsnitt av Pretty Little Liars innan det är dags att gå in i duschen, tvätta håret med mitt efterlängtade schampo och klä mig för att åka till invigningen av Tele2Arena. Om några timmar ska jag träffa Lovisa, Anton och se Winnerbäck och Kent samma kväll. Overkligt och i stunden känns det omöjligt. Att ens träffa tangenterna rätt är en kraftansträngning.
Den här månaden har varit omtumlande och helt underbar. Jag har lärt mig dyka och får numera dyka ned på trettio meters djup. Jag har sett eremitkrabbor och rockor, dykt i kolsvart vatten på kvällen och simmat längs ett vrak. Jag har bott på lyxhotell några nätter och ätit äggmackor till frukost för att marmeladssmaken blev äcklig till slut. Jag har läst böcker vid en poolkant och ätit billig mat från gatukök. Åkt moped på hårt trafikerade gator och varit livrädd. Sett prostitution helt öppet och känt mig maktlös i den feministiska kampen. Jag har sovit med fem killar i eoch tt rum i en vecka delat på en toalett där alla blivit magsjuka. Jag har pussat på Jonatan så ofta det bara gått. Handlat kläder, en ljusslinga och presenter till mamma som fyller år på torsdag. Jag har ridit på en elefant, gått av längs snabeln och sett fastkedjade apor som turisterna får ta bilder med. Åkt tuktuk i Bangkok och suttit fast i trafikstockning. Druckit en drink på en skybar 64 våningar upp i luften och ätit lyxmiddag några våningar ned. Firat tjugotre månader med mannen i mitt liv. Ätit gatukökssushi som var bland den bästa jag ätit och 16 bitar kostade inte ens 20 kronor. Jag har, klyschigt nog, vuxit som människa. Vågat göra saker jag för några månader sedan hade fått panik av. Menar, jag som egentligen är flygrädd åkte hem helt själv i ett halvt dygn. Tiotusen meter upp i luften där inget kan fånga en om planet störtar. Det måste ju betyda något.
Nu längtar jag bara tills Jonatan kommer hem, imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar