För att inte glömma hur han jag saknar så mycket ser ut byter jag skivbordsbakgund på datorn. Ett porträtt i svartvitt på den vackraste personen jag vet. Han som är borta och aldrig verkar vilja komma hem. Han som jag hoppas ska väcka mig mitt i natten helst redan i natt genom att stå och ropa på mig utanför mitt fönster.
Igår satt jag i en park med vänner när han skrev till mig på Twitter. Skrev att han kommer vara offline ett par dagar nu. Att vi inte kommer kunna prata. Och precis där, i sommarsolens sista vakna timmar, börjar jag gråta. Två tysta tårar fastnar i ögonvrån. Ingen ser, jag har solglasögon på mig. Och jag tänker att det är nog lika bra. Tänder en cigg. Försöker ignorera paniksaknaden som slagit mig lika hårt som om jag fallit ned för en stentrappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar