Jag kommer aldrig bli den jag vill vara. Kommer aldrig kunna krympa på det sätt jag vill, växa på det sätt jag vill. Troligtvis kommer någonting alltid kännas fel, vara fel, vara värt att avsky. Alltid kommer det finnas anledningar till klädångestar och ett bakbundet hjärta i bröstkorgen. Drömmar som inte kan ta sig loss för de har blivit så svaga att de knappt gör sig påminda längre.
Jag tänker att den här staden är min nu men ändå har jag svårt att anpassa mig. Jag tänker att det här är min lägenhet det är här jag bor! och höjer volymen på mina nya högtalare och skriksjunger med på ett sätt som inte gick att göra när jag bodde hemma men ändå känns det tomt i hela kroppen. Jag vänder mig in mot väggen när jag ska sova. Låtsas att sängen är ett fort av bomull. Ryggen utåt, taggarna inåt och någonting som hela tiden skaver. Aldrig kommer jag bli den jag vill vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar